Idag är det tre år sedan

min och min systers älskade fina mamma somnade in. Saknar henne varenda dag. Sorgen över att Maja och David aldrig får träffa sin mormor är enorm, liksom sorgen över att min mamma inte finns mer. Livet måste dock gå vidare, och man har en inneboende levnadsinstinkt som gör att man orkar gå vidare på något sätt. Men ont gör det ändå, inte lika mycket som i början, men smärtan finns där. Det är något som saknas hela tiden.

Idag träffades syrran och jag uppe vid mammas fina grav och lade dit en höstkrans, och nu på kvällskvisten var R och Maja och jag dit för att tända ett ljus. Det blev väldigt fint.

Önskar att du var här mamma, och att jag fick en av dina underbara varma kramar. Mammakramen.

Saknar dig och älskar dig för alltid..........